Ekonomiska styrmedel

Tema - Miljöpolitikens verktyg

Syftet med ekonomiska styrmedel är ytterst att göra det ekonomiskt lönsamt för företag och hushåll att ta hänsyn till miljön genom att räkna in (internalisera) s.k. externa effekter (utsläpp, buller, trängsel, etc.) som uppstår när varan eller tjänsten framställs och används. Genom olika former av miljörelaterade skatter och avgifter sätter man ”pris på miljön” och får en bättre bild av den totala kostnaden för en vara eller tjänst.

Storleken på den miljörelaterade skatten eller avgiften kan bestämmas på olika sätt. Ett sätt kan vara att beräkna kostnaden för olika skador som orsakas av utsläpp i form av produktionsbortfall och annan förlorad mänsklig välfärd. Ofta är dock detta mycket svårt (vad kommer t.ex. växthuseffekten eller förstöringen av ozonlagret att kosta?).

En annan metod, som ofta är mer praktiskt användbar, är att nivån på miljörelaterade skatter och avgifter räknas ut ”baklänges” utifrån vilka mål man vill åstadkomma. Nivån sätts då så att den påverkar företags och hushålls beteenden i riktning mot det målet. Även här finns det en osäkerhet eftersom man ofta inte vet exakt vilken effekt en skatt eller avgift kommer att få på utsläppen.

I vissa fall kan då ett intressant alternativ vara att börja i den andra änden och fastställa en viss högsta utsläppsnivå för t.ex. koldioxid. Därefter får alla som vill släppa ut det aktuella ämnet skaffa sig s.k. överlåtbara utsläppsrätter som motsvarar den mängd de släpper ut. Priset på utsläppsrätterna fastställs på marknaden.

Ett alternativ till miljöavgifter på skadliga verksamheter kan vara att i stället ge subventioner till de mest miljövänliga alternativen. Subventionerna har ofta formen av investerings- och forskningsstöd för att täcka de initialkostnader som alltid uppstår när ny teknik skall utvecklas och introduceras. Sådant stöd ges i dag, exempelvis till järnvägsinvesteringar, förnyelsebar energi, ekologiska investeringar i kommunerna och till miljövänliga tjänstebilar.

En nackdel med direkta stöd från staten är att de kostar statskassan ganska mycket pengar. Därför kommer från och med 2003 vissa subventioner till vindkraft och elkraft från biobränsleeldade kraftvärmeverk att ersättas med ett system med s.k gröna certifikat. Den som producerar förnyelsebar el skall få ett certifikat motsvarande producerad energimängd. Staten skall sedan ställa ett krav på att alla som handlar med el i Sverige skall kunna visa att en viss andel av deras försäljning kommer från sådan förnyelsebar el. De skall kunna uppfylla kravet genom att på en börs köpa in gröna certifikat som motsvarar den begärda andelen. Priset på certifikaten bestäms av marknaden och kostnaden kan sedan slås ut på all el som handlaren säljer. Härmed blir det elkunderna som får betala den extrakostnad som den förnybara elen än så länge kostar och inte som idag skattebetalarna.

Nästa Min summering

Åter till startsidan