Frivillig överföring av pengar - diskussion

Tema - Välfärd på tre ben

Om man anser att marknadslösningar måste eller bör bli ett ännu tydligare ben att bygga välfärden på i framtiden kan de former som beskrev på föregående sida vara exempel på vad vi kan komma att se mer av. Troligen kan också andra typer av lösningar komma att utvecklas som vi idag knappt kan ana.

Provkartan visade också att om en lågtillväxtpolitik även skall bygga på fler marknadslösningar för att klara välfärden, kommer detta knappast att bli okontroversiellt. Den politiska vänstern, socialdemokraterna och vänsterpartiet, kommer säkerligen att bromsa på olika sätt och betona värdet av skattefinansierade och solidariska system som inte låter plånboken bestämma vilken service man skall få. Socialdemokraterna kan antagligen göra detta med en viss trovärdighet, så länge de i praktiken motsätter sig alla förslag till arbetstidsförkortning och envetet arbetar för en samhällsutveckling med en hög ekonomisk tillväxt. För dem som både vill kraftigt sänka arbetstiden och höja de offentliga utgifterna är det betydligt svårare att få ihop en logiskt sammanhängande argumentation.

Förståelsen för och tillskyndan av marknadslösningar är betydligt större på den borgerliga kanten. Men inte heller de borgerliga partierna ser det som en möjlighet att underlätta arbetstidsförkortning och lägre tillväxt utan främst som ett sätt att sänka skatterna och genom detta, hoppas man, garantera en fortsatt stark ekonomisk tillväxt och ökning av utrymmet för privat konsumtion.

Miljöpartiet har, som jag upplever det, ingen helt klar linje när det gäller synen på marknadslösningar. I allmänhet har man varit ganska positiv till privata lösningar såsom kooperativa daghem, friskolor och entreprenader inom t.ex. äldreomsorg så länge det ändå finns kvar en solidarisk skattefinansiering.

De idéer som diskuteras i det här temat går ett steg längre genom att det inte i första hand handlar om vem som skall driva verksamheterna utan hur de skall finansieras. Detta är säkert betydligt mer kontroversiellt för människor med gröna sympatier. Vill man spetsa till det kan man säga att önskemål om snabba framsteg i grön riktning inom politikens grön-gråa dimension orsakar nya problem på den traditionella höger-vänsterskalan där många gröna människor ofta inte har en lika fast och samstämmig uppfattning.

Vissa av de marknadslösningar som exemplifierats ovan torde vara lättare att svälja än andra. Det gäller till exempel dem som nämns under rubriken minskade subventioner. Även när det gäller kommunala avgifter tror jag till exempel inte att många med gröna grundvärderingar skulle sörja alltför mycket om till exempel maxtaxereformen revs upp och avgifterna höjdes igen under förutsättning att det sker i huvudsak med nuvarande metod med inkomstrelaterade avgifter. Jag tror även att viss sponsring och ökad välgörenhet kan accepteras. Svårare skulle det säkert vara att acceptera komplementära avgifter inom områden som skola och sjukvård.

Sammantaget bedömer jag att det finns en viss potential för att inom fördelningspolitiskt acceptabla former öka marknadsinslagen i finansieringen av den gemensamma välfärden. Det som under alla förhållandet gör det angeläget att diskutera ämnet med öppna ögon är att ökad frivillig överföring av pengar till attraktiva välfärdstjänster säkert kommer att ske under alla förhållanden, vare sig man gillar det eller inte.

Nästa Vad händer sen?

Åter till startsidan